Changes.

Prövar att blogga på blogg.se igen, så ni hittar mig på

http://seizethedaymydear.blogg.se/

Holding you

Idag har varit en lugn, skön och avslappnad dag. Gjort en pepparkaksdeg, städat rummet samt fixat det lite och nu blir det middag med familjen följt av nördande av Glee. Så oerhört upphetsande kväll tänker jag ha, å andra sidan har alla helger den senaste tiden varit fulla av saker att göra osv. Det behövdes en avslappnande helg, dessutom är jag näst intill pank vilket gör mig helt okapabel till att göra saker även om jag velat det. Suger rätt hårt med tanke på att jag egentligen har pengar men jag har lånat ut dem till en närstående som behövde dem. Jaja, nog om klagomål på världsliga ting. I övrigt är allt fint, trött för det mesta som om jag inte sovit på tusen och en natt. Fast jag sov helt okej i natt, så jag hoppas på en riktigt skön sömn nu i natt.

Nej, nu middag med familjen!

Puss

Last christmas I gave you my heart.

Snubblar in i gamla minnen, snart jul, snart två år sedan, två år sedan jag tog en kula och fick en smula, skämt åsido. Inte citera låtar, jag ångrar inte mycket i mitt liv, tror inte det är bra att leva med ånger. Speciellt inte när man som mig är lite halvt emotionell störd. Jag ångrar dock hur innerligt jag älskar ibland och hur enkelt det är att få mitt hjärta. Men mest av allt, vilka dårar jag gett hjärtat till. Så jävla korkad är jag, jag tänker inte skriva ett helt inlägg om dem nötterna, dem knäcker jag med nötknäckarn istället. Det är mer vettigt.

Dem har sprängt något blodkärl och gett henne elstötar, så nu ser det ut som om hon får komma hem idag eller imorgon, det känns skönt. Känns lite som falskt alarm och det gillar vi, falska alarm är fint! Då betyder det att vi har tid kvar.

Sitter ensam i en mörk lägenhet med julmusik på hög volym och en jävla massa tankar, tror jag börjar få feber, tror till och med att jag kanske är i behov av en tupplur. Fast det struntar jag i. Blev inget adventsfika med jobbet då kollegans familj blev magsjuk, så nu har jag massa hembakat som jag inte vet vad jag ska göra av. Ska gå över till grannen med en del, polkabiscottin, blev riktigt god. Perfekt tilltugg till glöggen kan jag tänka mig. Får se om den får bli stående på julbordet. Pappa har förövrigt bokat kryssning till nyår, vet inte om jag åker med dem, med vänner eller om jag gör något helt annat. Känns skönt att ha en betald och klar resa dock, känns som en trygghet. Men som sagt, allting kan hända och så är det med det.

Nu ska jag dra på mig myskläder och krypa ner i sängen till en bra film tror jag minsann!

Puss på er!

Come on home.

Hon ligger inne igen, för en orsak dem ännu inte kommit fram till. Han sitter ensam igen och jag lider med dem båda. I mig så pågår det så mycket, varje dag snurrar tankar åt olika håll och ibland så måste jag pausa, andas ut och försöka reda ut ytterligare tankebollar. Ingenting är som det ska i knoppen och jag är fullkomligt allvarlig när jag säger att jag helt ärligt inte vet hur jag mår, när jag helt ärligt inte vet vad jag känner. Det är lite som ett vakuum, jag är ledsen, arg men på samma gång som ett litet barn som inte riktigt vet varför eller hur. Känslan av att livet snart kommer förändras markant är som en svart skugga över oss alla, alla är vi rädda för förändring, ingen av oss vill förlora. Det är inte lätt, inte ens lätt att sova gott om natten.

För övrigt så är saker glasklara, jag kämpar för att få jobba kvar med min flicka, på den platsen jag är. Jag är som bäst när jag får jobba, när jag inte behöver tänka hela tiden. Jag ventilerar ut mina känslor genom ojanden, kramar och pussar och att blåsa på små händer som skrapat i marken eller en rumpa som ramlat för hårt i golvet. Oavsett vad så känner jag mig stark nog att klara av vad som än serveras, jag har gått igenom så jävla mycket dem senaste två åren, att ingenting kan portioneras ut hårdare än dem korten som redan spelats gjort. Först processen att bli jag igen, sen familjeproblemen, sen cancerhelvetet och nu hjärtfan. Det kommer funka, måste funka och det måste finnas händer att krama och axlar att gråta, därför mantlar jag rollen. Därför lyssnar jag på cancerprat, därför tröstar jag, därför kramar jag lite extra för livet är ovisst och jag tänker inte slösa en enda minut till och sedan leva med ånger över vad jag inte gjort eller sagt.

Tack till alla fina vänner och familjemedlemmar som även ger mig stöd, som ger alla i den här röran stöd, för att ni lyssnar, för att ni orkar och fastän man kanske inte kan förstå så försöker ni och bara vetskapen att ni alltid är där gör mig så jävla glad. Även människor i min närhet, jag bara vet det. Så kärlek på er alla!

Alla bara gapar!

Den här bloggen försummats, känns som om jag är upptagen hela jävla tiden. Jag är väl egentligen inte det men så känns det. Har rast nu och ska snart tillbaka, ikväll ska jag baka, två olika sorters muffins, lussebullar och polkagrisbiscotti. Får se hur det blir, om det är något av dem som hamnar på godisbordet till jul. Minns jular då jag bakade åt andra, lussebullar gick som smör i solsken, så även godiset. I år blir det nog bara till familjen om ingen förfrågan kommer. Så imorgon ska jag alltså adventsfika med jobbet hemma hos en kollega, det blir glögg, mitt hembakta och mycket mer :) Kan bli riktigt spännande tror jag :)

Det jag ska baka är pepparkakscupcakes, chokladcupcakes med saffransgömma och polkagrisbiscotti. Äntligen lite nytta av mina julformar!

Nej men nu ska jag gå tillbaka till jobbet med ett löfte om mer uppdatering, finns massor att skriva om.

Puss!

Down in the river to pray

God kväll!

Hemma efter ännu en dag, helt jävla slut. Söndermatad på tankar och åsikter, haft en intressant informationsträff med en sjuksköterska från Sachska. Antecknat som en dåre. För övrigt är det krig i mitt huvud, som myrornas krig ungefär. Är kvar på förskolan hela December ut i alla fall. Jobbar mellandagar och hela kalopsen. Sak samma säger jag, för mig är det pengar, bra pengar! Välbehövda pengar! Pengar är en världslig sak men dem behövs alltid. Imorgon är det torsdag och då ska jag på Breaking Dawn med Maria, Mamma och Cornelia. Blir en fika med Maria först :) Och det känns ju superbra, det är dessutom min tidiga dag så det känns ännu bättre. På fredag åker jag till Sala, ska agera stöttepelare och finnas där med kärlek, varma kramar och stöttande ord och däremellan ska jag ladda upp egna batterier.

Framtiden är grå disig, jag är rädd för förändringar, nu mer än någonsin. Hela livet känns skrämmande och jag gillar inte känslan, känns som om bakom varje hörn gömmer sig en otäck människa, men vem går runt och tänker så? En galen människa som jag antar jag, men jag är så rädd att förlora något mer, behöva vara starkare än jag är varje dag. För hur mycket klarar en liten som jag?

Nu ska jag gotta ner mig i en dusch och pyjamas, sen blir det tv och sova!
Puss

Call your girlfriend

Mitt inre blöder, det är för mycket just nu. Jag pumpar igång leenden med jämna mellanrum men ledsamheten lyser igenom. Det gör ont inombords. S ligger på sjukan, hjärtinfarkt och veckan innan det var det hjärtflimmer. När ska det här ta slut? När ska det bli en vändning. Får se hur länge hon blir kvar, jag åker till Sala i helgen i vilket fall som helst. Finns en vissa herre där som behöver mig, med andra ord min farfar. Min fina, fina farfar. Kan inte sätta mig in i någon av deras sits. Men åh som jag älskar dem. Därför ska jag göra allt jag kan, allt för att skapa leenden hos dem och lindra smärtan så gott jag kan.

I övrigt så är allting bara som vanligt, jag känner inte efter för det finns för mycket att ta tag i. Jag är bättre på att ta tag i saker numera men jag vet inte om jag orkar med mig själv just nu, just nu finns så mycket annat viktigare. Fast egentligen borde jag säkert ta mig själv i första hand om man ska tro alla "lev-väl-manualer" men jag är trött på hokus pokus. Jag följer hjärtat, så hamnar jag säkert rätt någon gång.

Hoppas ni andra mår bra därute.
All värme och kärlek!Bella