Mer ofta än ibland

Idag fick jag äntligen kramas med min bästis, det kändes sådär jättefint som det gör varje gång. Dessutom fick jag andas lite luft medan jag promenerade Drottninggatan fram. Jag passade på att titta på människor, bli ledsen över hur lite folk ler och sen passade jag på att själv le mot varenda människa jag fick ögonkontakt med. För ett leende smittar och det är bästa husmorskuren mot trötthet och sura miner. Så le lite, tänk på det fina i era liv, för alltid finns det nåt!

I övrigt så är jag trött, tillbaka i vardagen, slut som artist och glad att jag får mysa med min mamma i helgen och fina vänner, glad att lönen kommer imorgon så jag kan få köpa några mer guldplagg till garderoben och kanske en chailatte eller två, för nu börjar snart julpeppen, först är det min födelsedag, sedan blir det jul för hela slanten!

Jag är varm ända in i själen, kärleksfull och hel. Så underbar känsla, här är jag, jag är värdefull och fin, så det så.

Rolling in the deep.

Min helg i Sala var precis vad jag behövde, kärlek, hjärtesmärta, vemod och tårar. Allt i en helg, långa nätter med varma tekoppar och prat om allt som gör ont och tårar som strömmar längs kinderna, mysiga morgonkramar och fina frukostar blandat med leenden på stan och trisslotter. Släng in massa fina människor och en hel del skratt så är den fulländad. 

Jag laddade upp alla batterier, lämnade staden i tårar och med lovord att inte dröja för länge innan jag åker. Såg min farfars tårar när jag vände mig om och han låtsades som ingenting och vinkade av mig, ville egentligen släppa väskan och springa tillbaka in i den där famnen men jag är glad att vara tillbaka i Stockholm, skönt med lite perspektiv på livet, få lite fler synpunkter och infallsvinklar.

Nu är jag uppladdad inför nya utmaningar.

/Bella.

Mexican girl I want you too know.

Jag har inte skrivit på några dagar men o andra sidan har jag varit lite sjuk, jobbat och sovit. I princip, pärlade igår och fan va kul det var, så ska pärla lite mer alldeles strax. I övrigt är det bra förutom att dem har funnit en knöl på henne, dem vet inte vad det är så all min energi och allt mitt hopp går till att det inte är något allvarligt men när jag släcker lampan och ligger i mörkret så är jag rädd, livrädd. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, jag kan inte låta bli att känna mig hjälplös, finns ingenting jag kan göra förutom att finnas där och det kan väl inte alltid vara tillräckligt. Kanske tycker hon det men för min del vill jag kunna göra något, låter tokigt kanske, men så är fallet. 

Nu ska jag pärla, lyssna på Smokie, dricka te och äta en macka!
Det ni, det är torsdagslyx.

Contest!

Jag är med och tävlar hos sminklådan. Håll tummar och tår för mig nu att jag vinner :)

Let it snow, let it snow, let it snow.

I december åker jag och familjen till Göteborg. Vi ska bo på hotell, gå på julmarknad och mysa runt tillsammans hand i hand. Jag började gråta när det bestämdes, blödig som jag är för ingenting kan vara bättre än en julinspirerad helg med min familj. Jag älskar julen och jag älskar min familj och sen jag och Frida var på Lisebergs julmarknad 09 så har jag längtat tillbaka. Den är förtrollande, alla ljus som tindrar och kylan i luften. Det är helt enkelt magiskt!

Hur som, helgen har gått i slapphetens tecken, endast lämnat pyjamasen fåtal gånger och familjen är dem enda jag riktigt pratat med. Trött är jag inte och nu kan jag verkligen börja lyssna på julmusik och mysa järnet! Ooooh, det bubblar i hela mig! Snart är det jul!

Every rose has it's thorn.

Jag har börjat leva i "bra-termer". Allting är bra, kommer bli bra, ska vara bra osv. Kanske är det mitt egna sätt att se positivt på allting, jag vet inte hur jag ska hantera allt annat annars. Livet är vad det är, knasigt och smärtsamt på samma gång som det skjuter glädjeraketer inom mig till och från. Kollar på mig själv i spegeln och ber mig ta mig i kragen, är lite för blå runt ögonen, inte lika rosig om kinderna och jag känner mig rätt trött i allmänhet. Läkartid ska bokas efter löning för det kan behövas en check. För övrigt så klarar jag mig, jag håller huvudet över ytan av mig själv. Cancerhelvetet har inte fått mig på knä än, för än så är det ju bra. Om en vecka är jag i mitt Sala och kärlekgosas med min farfar och min Stina, även min Sussie och Linda och alla andra, så underbart det kan bli. Livet känns alltid på topp när jag får vara omringad av människor som älskar mig och som jag älskar.

Hur som, jag måste be om ursäkt för att jag är så ofattbart osocial hela tiden, för jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre. Känns som om allt jag säger kan misstolkas och bli fel, för jag vet ju ingenting för tillfället, vad är livets mening, varför får vissa lida så jävla mycket mer än andra och varför finns inte människor som lovade att finnas där, där när man behöver det? Träffade bästisen igår och det var skönt, okomplicerat på något sätt som det egentligen alltid är oss emellan, behövs inte många ord. Vår tystnad säger mer, min andra halva det där. Utan henne hade jag sjunkit med cancerbåten för längesedan tror jag. Det är så mycket som jag inte kan prata med andra om som jag kan dela med henne. Som ovissheten, den suger ur allt  hopp till och från, vad då alltifrån två månader, om två månader är julen annalkande och jag vill inte tänka på en jul utan någon viktig person. Livet spelar mig spratt hela tiden, det rör upp i mitt inre och fan va ont det gör.

Men nu ska jag researcha på google inför mitt mission för 2012 och sedan ska jag kolla film och sova.

Puss

Come and show your colour.

Livet känns bra, kanske inte så bra som det borde men bättre än tidigare i alla fall. Har kärlekskrälat lite dem senaste dagarna och blivit illamående av tanken på mig själv. Inte orkat bry mig om det men igår så röck jag tag i mig själv och så var det med det. Nu fortsätter jag framåt. Terapi bakade muffins idag, äpple/kanel och hallon/vitchoklad. Perfekta små munsbitar.

Hur som, cancer finns fortfarande kvar, den där extra energin frånvarande och hjälplösheten existerar fortfarande men på det stora hela så mår jag bra. Så känns saker och ting bra, det kan bli bra.

Destruktiv blues

Jag vet att jag inte får tänka i banorna som jag faktiskt tänker att man kan tänka positivt är jag medveten om och det gör jag hela tiden men jag är rädd, jag vill inte förlora, vill inte stå utan en betydande pusselbit och ändå finns risken att det kan hända men det kan hända vem som helst. Ändå är det här läskigare än något. Ovissheten dödar själen. Jag saknar honom idag, jag saknar att prata med honom, han kan inte göra något bättre men han kanske kan lyssna, han kanske kan ligga bredvid mig och kolla på Discovery Channel, han kanske kan kalla mig gnu och brottas med mig. Jag kanske kan få gråta en skvätt på hans axel eller så kanske han bara skiter i mig, vilket som så gör det ont. Jag behöver honom inte, jag är medveten om det men jag vill ha honom, jag vill ha honom som när det var bra. När han fortfarande brydde sig, när han fortfarande höll mig nära sitt hjärta, det där hjärtat som kanske inte slog för mig men som åtminstone var varmt och slog för något. 

Mest av allt kanske jag behöver gråta en ordentlig skvätt, skaka av mig gruset och resa mig igen men jag orkar inte nu, jag kan inte nu och jag känner mig som den där vanten som blir bortglömd när snön försvinner och våren solstrålar smälter snön. Vanten som man hittar lagom till hösten och tänker, "den kan vara bra att ha".

Jag är ledsen att saker och ting inte är positivt nu men jag försöker, en dag i taget om inte ett andetag i taget.

I'm yours.

Ibland gråter jag över livets orättvisor. Ibland känns andetagen lite jobbigare att dra. Ibland känns två veckor som en evighet och ibland så känns hjärtat som en sten.

Just nu är en sådan dag, det är lite jobbigare än tidigare, jag är lite räddare än förr och jag är lite mer skör än vad jag varit på senaste tiden. Jag höll masken i helgen, det fick inte synas hur ont det gjorde, det faktumet att ordet med stort C ligger som ett täcke över oss, att vad som helst och ingenting kan hända. Att allt jag någonsin varit rädd för kan inträffa och att allt jag någonsin önskat kan ske. Jag pendlar mellan plus och minus, vill inte beskriva hur rädd jag egentligen är, hur skört allting känns hur jag känner att jag måste vara lite starkare än förut och hur många det känns som om jag måste rädda. 

Så frågan är, will my arms be strong enough?

Sånt jag saknar.

- Att springa ut i regnet skrattandes naken med Sussie en helt vanlig sommardag i torpet.
- Att kunna sitta bakom farfars gitarr när han spelar på den och pilla honom i skägget.
- Att ligga i en hotellsäng en mellandag i December med en hand på mitt lår och kolla på tråkiga dokumentärer på Discovery Channel.
- Att sitta på ett pendeltåg till slutstation och kliva ut från tåget men in i en famn som luktar man.

- Att äta jordgubbar med mjölk och socker på farstutrappen. 
- Att hålla en nyfödd lillasyster som luktar godast av dem alla men är rätt skrynklig.
- Att sova i samma säng som mamma.
- Att bli pillad i håret tills jag somnar.

- Att kalla en människa för gnu samtidigt som min näsa finner hans halsgrop.
- Att följa konturer i tatueringar på en kille som andas tungt mot min hals. 
- Att bli nerbäddad med filtar i ett baksäte för att klockan är mycket och vägen till landet kändes så lång när man var liten.
- Att bli väckt av farfar lite för tidigt på helgmorgnar bara för att frukosten är klar.
 

- Att prata med farmor, bara för att hennes röst alltid är varm och trygg. 
- Att lösa korsord med mormor och känna doften av nybakat bröd.
- Att diskutera böcker och aktuella händelser med morfar och bli tillfrågad om en åsikt.
- Att springa ut naken i snön en kall vinterdag efter en långt stund i bastun.

- Att fundera över framtiden och veta att det finns människor som tror på mig.
- Att bli tröstad av en man som mer ser ut som en pojke en sen natt när föräldrar bråkar. 
- Att sova tillsammans med Ida, hunden med silkeslena öron och varm päls. 
- Att sväva runt med tjejkompisar och tycka att livet är pest och att mammor bara gnäller. 


Och väldigt mycket mer därtill. Men det här saknar jag för tillfället så att det gör ont.

Never would have met you.

Jag skriver inte för att jag inte vet vad jag ska skriva om. Känslostormar i kroppen och allmänt ägglossningstrött. Så nu vet ni det :)

Åker till Sala i helgen och myser. Vad som händer sen får man se då.