Every rose has it's thorn.

Jag har börjat leva i "bra-termer". Allting är bra, kommer bli bra, ska vara bra osv. Kanske är det mitt egna sätt att se positivt på allting, jag vet inte hur jag ska hantera allt annat annars. Livet är vad det är, knasigt och smärtsamt på samma gång som det skjuter glädjeraketer inom mig till och från. Kollar på mig själv i spegeln och ber mig ta mig i kragen, är lite för blå runt ögonen, inte lika rosig om kinderna och jag känner mig rätt trött i allmänhet. Läkartid ska bokas efter löning för det kan behövas en check. För övrigt så klarar jag mig, jag håller huvudet över ytan av mig själv. Cancerhelvetet har inte fått mig på knä än, för än så är det ju bra. Om en vecka är jag i mitt Sala och kärlekgosas med min farfar och min Stina, även min Sussie och Linda och alla andra, så underbart det kan bli. Livet känns alltid på topp när jag får vara omringad av människor som älskar mig och som jag älskar.

Hur som, jag måste be om ursäkt för att jag är så ofattbart osocial hela tiden, för jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre. Känns som om allt jag säger kan misstolkas och bli fel, för jag vet ju ingenting för tillfället, vad är livets mening, varför får vissa lida så jävla mycket mer än andra och varför finns inte människor som lovade att finnas där, där när man behöver det? Träffade bästisen igår och det var skönt, okomplicerat på något sätt som det egentligen alltid är oss emellan, behövs inte många ord. Vår tystnad säger mer, min andra halva det där. Utan henne hade jag sjunkit med cancerbåten för längesedan tror jag. Det är så mycket som jag inte kan prata med andra om som jag kan dela med henne. Som ovissheten, den suger ur allt  hopp till och från, vad då alltifrån två månader, om två månader är julen annalkande och jag vill inte tänka på en jul utan någon viktig person. Livet spelar mig spratt hela tiden, det rör upp i mitt inre och fan va ont det gör.

Men nu ska jag researcha på google inför mitt mission för 2012 och sedan ska jag kolla film och sova.

Puss