Destruktiv blues

Jag vet att jag inte får tänka i banorna som jag faktiskt tänker att man kan tänka positivt är jag medveten om och det gör jag hela tiden men jag är rädd, jag vill inte förlora, vill inte stå utan en betydande pusselbit och ändå finns risken att det kan hända men det kan hända vem som helst. Ändå är det här läskigare än något. Ovissheten dödar själen. Jag saknar honom idag, jag saknar att prata med honom, han kan inte göra något bättre men han kanske kan lyssna, han kanske kan ligga bredvid mig och kolla på Discovery Channel, han kanske kan kalla mig gnu och brottas med mig. Jag kanske kan få gråta en skvätt på hans axel eller så kanske han bara skiter i mig, vilket som så gör det ont. Jag behöver honom inte, jag är medveten om det men jag vill ha honom, jag vill ha honom som när det var bra. När han fortfarande brydde sig, när han fortfarande höll mig nära sitt hjärta, det där hjärtat som kanske inte slog för mig men som åtminstone var varmt och slog för något. 

Mest av allt kanske jag behöver gråta en ordentlig skvätt, skaka av mig gruset och resa mig igen men jag orkar inte nu, jag kan inte nu och jag känner mig som den där vanten som blir bortglömd när snön försvinner och våren solstrålar smälter snön. Vanten som man hittar lagom till hösten och tänker, "den kan vara bra att ha".

Jag är ledsen att saker och ting inte är positivt nu men jag försöker, en dag i taget om inte ett andetag i taget.