Ibland gråter jag över livets orättvisor. Ibland känns andetagen lite jobbigare att dra. Ibland känns två veckor som en evighet och ibland så känns hjärtat som en sten.
Just nu är en sådan dag, det är lite jobbigare än tidigare, jag är lite räddare än förr och jag är lite mer skör än vad jag varit på senaste tiden. Jag höll masken i helgen, det fick inte synas hur ont det gjorde, det faktumet att ordet med stort C ligger som ett täcke över oss, att vad som helst och ingenting kan hända. Att allt jag någonsin varit rädd för kan inträffa och att allt jag någonsin önskat kan ske. Jag pendlar mellan plus och minus, vill inte beskriva hur rädd jag egentligen är, hur skört allting känns hur jag känner att jag måste vara lite starkare än förut och hur många det känns som om jag måste rädda.
Just nu är en sådan dag, det är lite jobbigare än tidigare, jag är lite räddare än förr och jag är lite mer skör än vad jag varit på senaste tiden. Jag höll masken i helgen, det fick inte synas hur ont det gjorde, det faktumet att ordet med stort C ligger som ett täcke över oss, att vad som helst och ingenting kan hända. Att allt jag någonsin varit rädd för kan inträffa och att allt jag någonsin önskat kan ske. Jag pendlar mellan plus och minus, vill inte beskriva hur rädd jag egentligen är, hur skört allting känns hur jag känner att jag måste vara lite starkare än förut och hur många det känns som om jag måste rädda.
Så frågan är, will my arms be strong enough?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar