Hon ligger inne igen, för en orsak dem ännu inte kommit fram till. Han sitter ensam igen och jag lider med dem båda. I mig så pågår det så mycket, varje dag snurrar tankar åt olika håll och ibland så måste jag pausa, andas ut och försöka reda ut ytterligare tankebollar. Ingenting är som det ska i knoppen och jag är fullkomligt allvarlig när jag säger att jag helt ärligt inte vet hur jag mår, när jag helt ärligt inte vet vad jag känner. Det är lite som ett vakuum, jag är ledsen, arg men på samma gång som ett litet barn som inte riktigt vet varför eller hur. Känslan av att livet snart kommer förändras markant är som en svart skugga över oss alla, alla är vi rädda för förändring, ingen av oss vill förlora. Det är inte lätt, inte ens lätt att sova gott om natten.
För övrigt så är saker glasklara, jag kämpar för att få jobba kvar med min flicka, på den platsen jag är. Jag är som bäst när jag får jobba, när jag inte behöver tänka hela tiden. Jag ventilerar ut mina känslor genom ojanden, kramar och pussar och att blåsa på små händer som skrapat i marken eller en rumpa som ramlat för hårt i golvet. Oavsett vad så känner jag mig stark nog att klara av vad som än serveras, jag har gått igenom så jävla mycket dem senaste två åren, att ingenting kan portioneras ut hårdare än dem korten som redan spelats gjort. Först processen att bli jag igen, sen familjeproblemen, sen cancerhelvetet och nu hjärtfan. Det kommer funka, måste funka och det måste finnas händer att krama och axlar att gråta, därför mantlar jag rollen. Därför lyssnar jag på cancerprat, därför tröstar jag, därför kramar jag lite extra för livet är ovisst och jag tänker inte slösa en enda minut till och sedan leva med ånger över vad jag inte gjort eller sagt.
Tack till alla fina vänner och familjemedlemmar som även ger mig stöd, som ger alla i den här röran stöd, för att ni lyssnar, för att ni orkar och fastän man kanske inte kan förstå så försöker ni och bara vetskapen att ni alltid är där gör mig så jävla glad. Även människor i min närhet, jag bara vet det. Så kärlek på er alla!
För övrigt så är saker glasklara, jag kämpar för att få jobba kvar med min flicka, på den platsen jag är. Jag är som bäst när jag får jobba, när jag inte behöver tänka hela tiden. Jag ventilerar ut mina känslor genom ojanden, kramar och pussar och att blåsa på små händer som skrapat i marken eller en rumpa som ramlat för hårt i golvet. Oavsett vad så känner jag mig stark nog att klara av vad som än serveras, jag har gått igenom så jävla mycket dem senaste två åren, att ingenting kan portioneras ut hårdare än dem korten som redan spelats gjort. Först processen att bli jag igen, sen familjeproblemen, sen cancerhelvetet och nu hjärtfan. Det kommer funka, måste funka och det måste finnas händer att krama och axlar att gråta, därför mantlar jag rollen. Därför lyssnar jag på cancerprat, därför tröstar jag, därför kramar jag lite extra för livet är ovisst och jag tänker inte slösa en enda minut till och sedan leva med ånger över vad jag inte gjort eller sagt.
Tack till alla fina vänner och familjemedlemmar som även ger mig stöd, som ger alla i den här röran stöd, för att ni lyssnar, för att ni orkar och fastän man kanske inte kan förstå så försöker ni och bara vetskapen att ni alltid är där gör mig så jävla glad. Även människor i min närhet, jag bara vet det. Så kärlek på er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar