Det är jag och ni mot världen!

Jag är lycklig, jag har allt jag behöver i mitt liv. Jag är nog vad man kallar lyckligt lottad. Jag har en stor släkt och en fin familj som älskar mig för den jag är. Jag har fina vänner som alltid finns där när jag behöver dem och jag har tron på mig själv. Jag har i så många år trott att lyckan var kärlek, någon att krama varje kväll, någon att dela allt med osv och visst kanske det ligger något i det. Visst kan man bli lycklig av att ha en kärlek, någon som finns där hela tiden men det är inget som jag känner att jag behöver.

Jag har mig själv, mina vänner och min familj. Dem ger mig så mycket kärlek och värme att inne i själen fryser jag aldrig, aldrig någonsin känner jag mig icke önskvärd längre, förutom när jag har PMS och hatar världen. Däremellan har jag allt jag behöver, allt jag kan tänkas vilja ha. En famn att komma hem till, någon att skratta med, någon att dela livets konstiga händelser med och någon som faktiskt vill höra allt om vad som händer, varenda liten anekdot.
 

Jag har alltid nedvärderat mig, trott att jag är svag, trott att jag inte klarar någonting och kanske hade jag rätt en gång i tiden men i dagens läge stämmer det icke in på mig. I dagens läge är jag modig för att jag vågar vara mig själv varenda dag, vareviga sekund. Ja, jag är skrikig och flamsig, jag skrattar kanske lite för högt och har torr humor. Jag har många åsikter och jag gillar att läsa saker med fånig röst och ointressant fakta, behöver ni den så är det jag som har den! Jag har lätt för att lära både viktiga saker och sångtexter, jag är oerhört svartsjuk, jag gråter lätt, skrattar ännu lättare och kan inte för allt vad det är värt vara seriös under föreläsningar eller lektioner. Jag är som ett barn, jag älskar att leka. Sommaren, hösten och vintern är mina favoritårstider, jag har inte mycket för våren, det är bara en konstig årstid i mina ögon. Jag älskar julen, att baka, överraska människor, klaga på saker jag inte kan förändra, skriva listor och planera saker in i minsta detalj men även att vara spontan ibland. Jag kan vara elak när jag vill vara det, det vill jag inte så ofta och jag är en blödig typ när det kommer till barn och människor som står mig nära. Döden skrämmer mig, sjukdomar också, lite hypokondri kan jag nog lida av ibland och jag tycker om att spendera pengar på mig själv, enbart för att jag kan. Min lillasyster ser jag som min drivkraft, den lilla människan får mig alltid att vilja orka lite till, jag behöver bara se på henne för att orka en dag till när livet känns pest. Kanske för att jag lovade mig själv när hon föddes att jag skulle göra allt för att hennes liv skulle bli så bra som möjligt, vad det än må kosta mig själv så skulle hon aldrig behöva lida. Det har hon nog gjort men allt jag gör, gör jag för henne och jag hoppas hon vet hur värdefull hon är och att hon vet hur mycket jag älskar henne.

Och i slutändan så är jag ändå mig själv, Isabella Linnéa Jonsson, förpackad i denna kropp och jag vill aldrig, aldrig vara någon annan och det är för mig en helt ny känsla. Att äntligen känna att jag duger, precis som jag är.