När ni hör ordet cancer, tänker ni då död? Det gjorde jag också, gör också för den delen men mycket har försvunnit. En nära familjemedlem opererades för ett kort tag sen och det konstaterades att tumören man tog bort var elakartad. Mitt liv har varit ett rent och skärt helvete sen dess, jag har mått dåligt, sovit dåligt och ja, som ni kanske förstår har livet varit kaosartat.
Hon lades in på akademiska i Uppsala för att genomgå en total utredning, det har varit nervösa dagar, det har gjort ont och varit ledsamt till och från men. Dem hittade inga fler tumörer. Hon kommer äta cellgifter i två år för att vara friskförklarad och nej, det kanske inte kommer vara bra för alltid men att man inte hittade mer att hon inte är sjukare är mer än bra. Det är bättre än bäst och hon är så jävla stark.
Jag kallar det mirakel, underbart och det är en euforisk lycka som genomforsar mig, hon kommer finnas kvar här, i mitt liv. Hon kommer få träffa mina barn, hon kommer vara där genom livets stora stunder. Hon kommer försvinna en vacker dag men inte här och inte nu, för vi är en familj och vi klarar oss tillsammans.
Nästa helg ska jag åka upp till Sala och träffa henne och även min farfar. Jag ska krama dem och överösa dem med min kärlek, dem ska veta hur jävla mycket dem betyder, fast jag vet att dem vet. Jag ska finnas där, ge all min energi och all min kärlek. För dem förtjänar det.
Cancer behöver inte betyda död, jag har insett det nu men jag skänker ändå en tanke till dem som förlorat de sina i cancer och jag önskar att en dag så utplånar vi sjukdomen.
/En glad och lättad Isabella.
Hon lades in på akademiska i Uppsala för att genomgå en total utredning, det har varit nervösa dagar, det har gjort ont och varit ledsamt till och från men. Dem hittade inga fler tumörer. Hon kommer äta cellgifter i två år för att vara friskförklarad och nej, det kanske inte kommer vara bra för alltid men att man inte hittade mer att hon inte är sjukare är mer än bra. Det är bättre än bäst och hon är så jävla stark.
Jag kallar det mirakel, underbart och det är en euforisk lycka som genomforsar mig, hon kommer finnas kvar här, i mitt liv. Hon kommer få träffa mina barn, hon kommer vara där genom livets stora stunder. Hon kommer försvinna en vacker dag men inte här och inte nu, för vi är en familj och vi klarar oss tillsammans.
Nästa helg ska jag åka upp till Sala och träffa henne och även min farfar. Jag ska krama dem och överösa dem med min kärlek, dem ska veta hur jävla mycket dem betyder, fast jag vet att dem vet. Jag ska finnas där, ge all min energi och all min kärlek. För dem förtjänar det.
Cancer behöver inte betyda död, jag har insett det nu men jag skänker ändå en tanke till dem som förlorat de sina i cancer och jag önskar att en dag så utplånar vi sjukdomen.
/En glad och lättad Isabella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar