Aouch.

Varje gång en ruta far upp i högra hörnet av skärmen önskar jag innerligt att det ska vara hans ansikte och namn. Vill att ett mail ska nå min inkorg men ingenting, inte ett ord på hela dagen och det gör ont. Hjärtat värker, känns som om jag återigen tappar fotfästet och jag avskyr det. Jag lovade mig själv att det inte skulle gå såhär, jag skulle inte falla, jag skulle inte känna och jag skulle inte gråta. Jag kunde ha stått i hans armar nu, jag hade kunnat kyssa hans läppar och jag hade kunnat känna mig något sånär hel. Istället gick allt åt helvete och jag sitter i mitt rum med tårar som rinner längs kinderna och en värk i hjärtat som jag inte känt på länge. Jag lovade att vänta, så jag väntar och jag väntar. Hjärtat sitter i halsgropen och kommer fortsätta göra så tills det far upp en ruta med hans ansikte och hans namn i hörnet. 

Först då vågar jag andas igen.