I've been kicked right down.

Inatt grät jag, vad annars kunde jag göra? Tårarna rann längs mina kinder och bildade pölar på kudden, ångesten bet inom mig, fick mig att kvida och ligga i fosterställning. Allting snurrade, det var bara jag som var den fasta punkten, resten snurrade och allt kändes smärtsamt. Minnen flög förbi och ibland grät jag av lycka, men mest av smärta. Så låg jag i två timmar, tårarna tog slut och tillslut var det bara jag och ångesten kvar. Jag och monstret under sängen, det var länge sedan monstret kom upp och hälsade på, kanske till och med ett år sen men nu var det dags igen och jag krampade fast mig vid allt bra jag känner till och lät skiten skölja över mig, för någon gång behöver det väl komma ut också.

Jag somnade i alla fall tillslut och vaknade icke utvilad, fast vad gör det när jag återigen ska ut till Skansen. Imorgon blir det heldag med min älskling, vi ska hålla hand och göra allt tillsammans en hel dag. Jag och Diana, alltså!

Puss på er!