Och så var man nere i en svacka igen. Känner mig värdelös och illamående. Vill sova bort känslor och tänka på en plats långt borta. Vill rymma och inte se tillbaka, vill snabbspola till dagen då allt det här är över och jag hoppas att när jag kommer till andra sidan mållinjen. Att jag aldrig, verkligen aldrig mer kommer behöva känna såhär. Jag vet att det är mina känslor, mitt fel att jag känner så och jag kan inte stoppa dem. Dem rusar i hundraåttio och det är snart exakt ett år sedan jag kände såhär. Ett helt år utan denna känsla, det är sjukt att det slår så hårt när dem kommer tillbaka.
Så jag tackar för mig, bäddar ner mig i sängen och drar på musiken. För jag orkar inte känna såhär, inte nu och inte senare heller. Lyckan som finns där inne ska få fortsätta, jag vill att den fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar