Briljant krönika!

I December läste jag en väldigt bra krönika, en som jag verkligen kände igen mig i. Det är Emelie Thorén som skrivit denna krönika som fick mig att tänka wow hon skriver verkligen så man kan känna igen sig. Därför tänker jag skriva av den så ni får ta del av den. Och jag vill verkligen att ni tar er tid och läser den, den är grymt bra!

Kärleksjäveln är inte safe

"Jag har egentligen aldrig kämpat för någonting. Det tragiska svaret på "varför då" är att jag aldrig riktigt haft någon storslagen dröm att uppfylla, inga högre ambitioner. Det är himla sorgligt. 

Jag har en teori om var den kommer ifrån. Den här lättjan. Min avsaknad av kämparanda. Glöd eller vad man nu väljer att kalla det. Jo, så här: Jag har alltid burit på en inneboende vilja att ständigt vara till lags, inte ställa till besvär. Ända sedan jag var jätteliten. Jag ville vara omtyckt. Se mig, älska mig. Kolla vad snäll, duktig och gullig jag är. Ställde mig lydigt i ledet, ifrågasatte aldrig. Vågade inte käfta emot. Var hela tiden rädd att bli påkommen som en bluff, en fejk. Men jag lärde mig att om man är glad och följsam, så löser sig det mesta. Och på så vis skapades en sån som jag. Jag tar det som erbjuds. Och jag försöker alltid vara bäst på det jag gör, jag är ingen slackar, men att sträcka mig längre, att ha ett högre uppsatt mål, det ligger inte i min natur. För man kan ju misslyckas då och ingen gillar en förlorare. Och man kan inte förlora om man inte satsar, right? 

Men detta är såklart bara halva sanningen. När det kommer till kärleksrelationer har jag i perioder stångat mig blodig. Jag har kämpat, gråtit, övertalat, pläderat. Krälat tills mina knän, armbågar, ja till och med själen fått skrubbsår. För kärleksjäveln går emot hela min livstaktik, den är inte safe, jag kan förlora. Min hjärna får kortslutning och den ovana maktlösheten gör mig uppslukad och blind. Och merparten av de där förhållandena jag så envist kämpat för har sällan varit någonting att ha. Superskruttiga till och med, och det vet jag även när jag krigar för dem som mest. Det är liksom inte det viktiga. Jag vet bara att jag måste ha, måste få behålla, jag klamrar mig fast vid det dåliga och vill göra det bra. Göra om, göra rätt (se mig, älska mig). Och jag har funderat rätt mycket på detta. För det är ju helt bananas att en fullt fungerande och hyfsat intelligent 34-åring fortsätter att lägga så mycket energi och tankekraft på något så klyschigt som... snubbar. 

Fast ändå. Jag är knappt ensam om att känna så här. Och faktiskt, kanske är det så, att jag på riktigt kämpar järnet hela tiden, inom livets alla områden - bara att när det kommer till kärlek är det ohållbart att "nöja sig". Det måste kännas 100 procent rätt, och de gånger det klaffar är det oslagbart. Vilket också är anledningen till att man gång på gång är villig att bloda ner sig. "