Jordens dolda skatt

Det är konstigt att trots att jag kommit så långt, brutit med allt som har med honom att göra, tänkt bort honom på alla sätt och vis så är det honom jag önskar att jag kunde prata med nu när kaoset står vid dörren, när dem inre demonerna får min tro att vackla och tårarna hotar att tippa över kanten. Det är stunder som denna som jag önskar att han fortfarande kunde ringa en natt och prata om flamingos eller lyftkranar, vad som helst. Bara han pratade med mig. Det är inte meningen, det säger ni alla, vi var inte menade och han förtjänar mig inte och jag vet. Jag vet att det han gjorde var fel, att det han sa var lögn och att det jag trodde var äkta var så falskt som något kan bli. Jag vet allt det där, det är därför som jag känner mig dum när jag gråter över honom. Känner mig som en idiot som sitter här och låter tårar falla, känner mig som en byfåne som nästan kastar lystna blickar på telefonen och hoppas på att det är han som ringer nästa gång.  

En dålig vana, ett konstigt behov och trots allting så vill jag inte ha honom tillbaka. Bara så ni vet.

Min fina Fabulous gör mig sällskap ikväll, han pratar med mig när hjärtat känns som om det ska spricka i bitar, han gör mig så glad den där fina saken. Han får mig att tro på att jag kommer vakna en vacker dag och inte känna såhär längre, han viskar fina ord och även fast han är så långt bort så känns det som om han håller min hand. Fånigt va? Ja, jag vet men han lyssnar utan att döma, utan att tycka och tänka kring allt och det är fruktansvärt skönt. Det får mig att känna mig normal, även fast det kanske inte är normalt att sakna något som gjort än illa. Vad vet jag? Jag gör det fortfarande ibland, fast jag saknar inte honom som personen utan jag saknar faktumet att han var den han var, rollen han spelade i mitt liv. Livet blev fruktansvärt mycket mer lugnt när han försvann, allt det dramatiska försvann när han stängde dörren bakom sig.

Livet är lite tufft för tillfället, men vem sa att det skulle vara lätt?
Pusspuss