Jag visste att denna dag skulle komma, så varför gråter jag, jag visste att jag skulle sluta känna det där tillslut men varför gör det mig sorgsen? Det borde glädja mig, det borde kännas skönt att få vara fri, att inte behöva älska någon så innerligt som jag gjort. Det borde kännas som en lättnad att tanken av honom inte får mig att vilja riva mitt hjärta itu och skrika ut min kärlek. Fast, ingenting är som det borde och jag blev ledsen av att inse att det där fina vi hade är borta. Allt det fina jag ville minnas har försvunnit, jag minns bara det dåliga och det kan ju inte ge mig fjärilar i magen eller längtan. Nu finns bara tårarna och smärtan kvar, hur kunde jag vara så dum? Varför ställde jag upp, varför offrade jag mitt egna välmående och varför kom han tillbaka när han först sårat mig så? Jag vet med säkerhet nu att han aldrig mer kommer kunna ta den där platsen som var hans, den kommer tillhöra någon annan. Jag trodde han var speciell, att jag aldrig skulle glömma sättet han fick mig att känna på men det försvinner mer och mer. Jag minns bara hur värdelös han fick mig att känna mig, hur ofta han förklarade för mig att allt var mitt fel och alla gånger köpte jag det, rakt av. Det gör mig verkligen ledsen..
Antar att detta var ännu ett steg i "processen", nu siktar jag ännu längre framåt. Jag kan allt det här, mer än ni någonsin kommer ana, jag har varit här förut och jag har vandrat denna väg så jag klarar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar