Medans huvudet bultar och bihålorna sprängs i takt med min ömma näsa så låter jag Winnerbäck sjunga fina ord i mina öron, jag ler när han sjunger om den lyckliga kärleken och känner mig lycklig över att vara där jag är med dem jag är. Jag är på precis rätt plats nu. Ute är det kallt, nästan så det biter i låren sådär som det gör på vintern men idag sken solen, den ger hopp om blommande körsbärsträd i allén här utanför och solkyssta kinder någon gång i sommar som ska le tillsammans.
Åhjo, nog har jag hopp alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar