Dag 01 – Presentera mig själv

Ja, så vem är då jag?
Jag heter Isabella Linnéa Jonsson, föddes en snöig onsdag i November år 1991, den 13 november för att vara exakt. Är en ganska levnadsglad och förvirrad tjej med många och framförallt stora drömmar, har kass framförhållning och inte så mycket till tålamod men jag har dock ett stort hjärta. Jag tog studenten i somras efter tre år på handelsprogrammet, inriktning turism/resor på Farsta gymnasium, en dag som jag för evigt kommer minnas som en av dem bästa dagarna i mitt liv. Är väl relativt normal, kanske inte alls egentligen men om jag får säga det självt så finns det väl egentligen ingen som är normal. Hur som så hänger jag oftast ihop med mina vänner, min familj och när jag inte gör det så sitter jag antagligen i mitt rum och pillar med något projekt som aldrig blir klart. Men om jag mot förmodan inte ens befinner mig där så finner ni mig antagligen på mitt jobb, där jag jobbar på helgerna om vädret tillåter det. Jag är en väldigt energisk nästintill hysterisk människa, låter väldigt mycket och syns väldigt mycket men även jag har mina seriösa sidor men å andra sidan finner jag det mycket roligare att hantera livets svårigheter med ett skratt och jag har därför inte långt till skratt. Jag gråter okontrollerat i alla tillfällen och det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen, älskar disneyfilmer, missbrukar Cola light och popcorn och det jag älskar mest av allt att göra är att befinna mig i Sala och umgås med mina släktingar och vänner, både därifrån och härifrån. 

Mina första tre-fyra år spenderade jag mer eller mindre i Bännbäck, ett litet samhälle intill Dalälven där jag spenderat alla mina barndomssomrar och även vintrar. Varför jag gjort det är för att från början så kommer min farfar därifrån och min farmor var även tillsammans med en man som bor där, fadern till min faster det vill säga. Där har jag alla mina barndomsminnen ifrån, jag minns somrarna då man plockade smultron på strå och vintrarna när man lekte i snön och självklart minns jag alla gånger då jag fått jävlats med min faster. 

Jag är en ganska svag människa i grund och botten, har inte direkt den där grundstyrkan som några har, fast jag ser det inte som något negativt, det har varit negativt laddat en väldigt lång tid men för någon vecka sedan vände jag detta till något positivt. Jag är inte stark och jag behöver inte heller vara stark. Jag har inte allt i världen men det behöver jag inte heller. Jag har insett vad det viktigaste sakerna i livet är och det har jag min bästis att tacka för, för att hon tog mig ur den bubblan. För att jag nu måste gå ut varje dag utan mask, utan en skyddande bubbla och bara vara jag. Det är det svåraste jag gjort och det bästa jag gjort. Jag har utvecklats väldigt mycket under dem senaste säg, 3 åren. Jag har vuxit, gjort misstag, lärt mig av misstagen och tagit mig igenom det. Inte själv, för det finns inget som heter "ensam är stark". Huvudsaken är dock att jag är på väg mot en ny tid och en ny Isabella, en tjej som tror på sig själv och som kan gå ut utan en mask. Det är mitt mål nu för tiden. Våga vara mig själv, jag behöver inte vara någon annan, för trot eller ej men jag duger precis som den jag är. Och det är något nytt för mig, för det är en känsla jag inte är van vid.