Biologiskt sett har jag ett syskon men enligt mitt hjärta så har jag två. Min storasyster/faster Sussie och min lillasyster Cornelia.
Sussie är 22 år och har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och därför ser jag henne som min storasyster, när jag växte upp var det hon som fanns där och stöttade, även henne jag bråkade med och ja vi hade en storasyster-lillasyster relation. Det bara blev så, antagligen för att det endast skiljer tre år mellan oss och att vi växte upp tillsammans så nära som man kan göra helt enkelt. Behöver jag säga att jag älskar henne? Hon är mitt allt, hon är den som ställer upp no matter what, det finns ingenting i världen som kan splittra oss och det finns ingen i världen som kan ta ifrån oss vårt speciella band för som Sussie säger, "ibland i livet uppstår band som aldrig kan brytas", så är det mellan oss. Och jag är så lycklig att jag har henne i mitt liv.
Cornelia är 9 år, alltså 10 år yngre än mig och hon föddes en moddig februaridag 2001, jag hade önskat mig ett syskon i hela mitt liv så när jag fick reda på att jag skulle få ett syskon var lyckan total. Alla sa att det var en pojke men jag visste att det var en flicka, stolt som jag var så var jag med på alla ultraljud och undersökningar, det var min bebis helt enkelt. Morgonen Cornelia föddes minns jag som om det var igår, pappa väckte mig vid fem på morgonen och mamma vankade av och an i lägenheten. Morfar hämtade mig och mormor hade dukat upp en frukostbuffé när jag kom hem dit vid sex. Sedan började väntan, vid tio ungefär ringde min pappa och berättade att det hade kommit en liten Cornelia. Samma kväll fick jag åka och träffa min lilla bebis, hon var ursäkta mig en av dem fulaste bebisarna jag sett, så skrynklig och röd men jag älskade henne redan då. Min fina lilla lillasyster. Sen dess är det hon och jag, jag är den hon ser upp till, den hon frågar om råd och den enda som får köpa kläder åt henne. Hon är min ögonsten och även fast hon går mig på nerverna så finns det ingen som jag värnar om och älskar så mycket som jag älskar henne.. Hon kommer alltid vara min lillskit, oavsett om hon är 9 eller 45.
Tack för att jag får ha er fina i mitt liv, jag älskar er mer än livet självt. Ni gör livet värt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar