Vart börjar man när man ska berätta om kärleken till sina föräldrar, dem som skapat mig och format mig till vad jag är. Jag vet inte vart jag ska börja och inte heller hur, så jag får helt enkelt börja och nysta in mig. Kan ju börja om att prata om min mamma.
Min mamma heter Anna, hon är 40år och jobbar som barnskötare. Min mamma är vad man skulle kalla en riktig hönsmamma och har nog inte än vant sig (och kommer aldrig göra det) vid att jag är över arton och alltså får göra vad jag vill, hon har väldigt mycket åsikter om allt från utseende till personlighet och vill på alla sätt och vis skydda mig. Så om min mamma fick välja skulle jag förmodligen gå klädd i svarta sopsäckar dold för omvärlden, min mammas favorit sak att säga är "det är inte dig jag inte litar på, det är alla andra". Min mamma har även väldigt goda egenskaper, hon är en av världens mest kärleksfullaste människor, hon är en kämpe och hon är en otroligt stark person med många lager skinn på näsan. Mamma är den jag kan prata med, tyvärr har det inte alltid varit så då jag under mina tonår bara råhatade min mamma, det beror nog delvis på att vi är väldigt olika till sättet men på samma gång väldigt lika. Vi bråkade varje dag, hela tiden och det fanns inget slut. Allt blev dock bättre när jag slutade vara en obstinat tonåring och började tänka lite mer på människorna omkring mig. Min mamma är världens bästa mamma, med risk för att låta partisk. Haha. Näe, men så är det faktiskt. Hon är allt jag behöver, hon finns alltid där, natt som dag och det finns inga frågor som är för dumma. Jag är glad att jag fått en mamma som min, för hon älskar mig precis för den jag är och missar inte en enda chans att berätta för mig hur mycket hon älskar mig. Det går inte att inte känna sig älskad i denna familj. Jag kan inte med ord förklara, men är det inte så det ska vara? Denna kärlek mellan barn och förälder ska väl vara oförklarlig för att den måste upplevas? Jag älskar min mamma enormt och är glad att hon nuförtiden är som min bästa vän. Jag har även ärvt min mammas utseende, ett utseende som inte alls är fel. Så det inte får en negativ klang, var bara tvungen att få med det här.
Min pappa heter Michael och är 38år, fram tills jag var tolv, tretton år så var han och jag oskiljaktiga. Jag var pappas lilla accessoar och vart han än gick så var jag med. Jag serverade öl på julfesterna när han var chef på centralen, jag åkte med honom överallt, var med på viktiga möten och ja ni förstår. Jag är väldigt lik min pappa i sättet och därför har vi alltid kommit väldigt bra överrens, genom sig själv känner man andra. Visst? Det var först när jag var där runt 12-13 som saker och ting förändrades. Pappa började jobba väldigt mycket, jag kunde inte vara med för jag var tvungen att sköta skola och han var aldrig hemma. Det skapade en spricka i vårt förhållande och jag valde bort honom, helt ärligt så gjorde jag nog det fast mer eller mindre omedvetet. Min pappa är min hjälte, någon som jag alltid sett upp till och som jag alltid kommer se upp till. Han har fått tagit så mycket skit i sitt liv och så mycket smärta att det är svårt att förstå och även fast han kan vara rent ut sagt en idiot ibland så älskar jag honom så innerligt. Vi båda må ha gjort varandra illa men det finns ingen som min pappa, ingen kan någonsin mäta sig med honom. Det kanske kommer ta lång tid med jag längtar till den dagen då det är han och jag igen, för jag vet att den kommer komma. För jag är och kommer alltid att vara, min pappas flicka!
Jag älskar er mer än ord kan beskriva mamma och pappa. Ni är världens bästa föräldrar och tack för allt ni gjort och fortfarande gör för mig. Ingen kärlek kan mäta sig med den jag känner till er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar