Jag har väldigt starka barndomsminnen, vissa bättre än bäst och andra mindre bra. Dock är jag mest mån om mina bra minnen. Som alla minnen från landet, alla skratt med Linda, alla bad och alla somrar. Även vintrarna i torpet med Sussie som enda vän och alla "bråk" med Sussie. Jag minns dem flesta logfester, hur folk dansade, hur jag dansade och musiken som än idag får mitt hjärta att slå dubbelt. Jag minns hur husen såg ut inuti, vad som fanns i alla rum och vad vi gjorde i dem. Jag kan fortfarande känna doften av bränt när vi eldade saker i tunnan och jag minns fortfarande glädjen i att få åka till landet.
Dem flesta barndomsminnena kommer från landet, med dem människorna och den omgivningen. För i Stockholm mådde jag ju inte sådär toppkanon, men det gjorde ingenting för min del. För att jag har haft mitt land och mina människor där har alltid gett mig någon slags behörighet och skulle allting skita sig här så skulle jag alltid ha en famn att komma tillbaka till där uppe. Dock har jag ju barndomsminnen, glada sådana härifrån också. Kajsa min bästis då och jag som badade i Farsta, som lekte Sabrina - Tonårshäxan på vägarna i Rågsved och som jag delade det mesta med då. Jennifer som jag blev vän med när jag började i Enskede, som hade en otrolig fantasi och kom på dem mest underhållande karaktärerna och så givetvis. Sabina, första vännen jag fick när jag flyttade hit och sedan Alexandra och Diana, vi har också haft väldigt mycket minnen men då tycker jag mig inte ha varit så mycket barn, mer tonåring. Men hursom.
Jag kommer aldrig kunna klaga på min uppväxt eller människorna i den för hur som har jag haft det jävligt bra med väldigt mycket människor som stöttat och funnits där. Dock har jag gjort egna val under vägens gång att leva livet själv i vissa stunder, fått gå den hårda vägen och kanske valde jag inte just det men något liknande. Det var inte alltid vad jag ville, men jag var aldrig ensam. Så, kort och gott. Min barndom ägde och jag är glad att jag har mitt land och mina människor kvar. :)<3
Jag kommer aldrig kunna klaga på min uppväxt eller människorna i den för hur som har jag haft det jävligt bra med väldigt mycket människor som stöttat och funnits där. Dock har jag gjort egna val under vägens gång att leva livet själv i vissa stunder, fått gå den hårda vägen och kanske valde jag inte just det men något liknande. Det var inte alltid vad jag ville, men jag var aldrig ensam. Så, kort och gott. Min barndom ägde och jag är glad att jag har mitt land och mina människor kvar. :)<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar