Ni var min styrka när jag var svag

Ångest över att hitta gamla sms på en sms-sida och inse hur jävla nere man var, nedsänkt i ett tillstånd man inte trodde var möjligt men ingenting är omöjligt och om jag får säga det själv så är jag jävligt glad att jag inte står kvar där och stampar än. Hur kan man tillåta sig själv att må så knackigt? Hur orkar man leva när man egentligen inte orkar stå. När jag idag såg det där så föll några tårar, tårar för att jag är glad att det är över, tårar för att jag kommer sakna personen, tårar för att jag faktiskt älskat personen och tårar för att jag önskar att situationen varit annorlunda. Men så kommer styrkan tillbaks och jag inser att jag kommer leva med saknaden, för den kommer vändas till något annat och jag kommer alltid älska personen men även den kärleken kommer tyna bort och jag kommer aldrig mer utsätta mig för ett sådant destruktivt beteende. Jag kommer för en gångs skull ta mig ur hela den här sitsen, lära mig stå på helt egna ben och slippa hänga mig på alla mina vänner för att smärtan är så intensiv att jag knappt kan andas.

Men ett stort tack till vännerna och familjen som höll mig uppe dem åren. För att ni orkade när jag inte gjorde det och för att ni aldrig gav upp hoppet om mig. Som ett löfte till mig själv och ännu ett löfte till er, aldrig mer mina älsklingar. Jag lovar er det, jag kommer aldrig mer sänka mig själv på det sättet igen och tack återigen för era kramar, ord och stöttande armar. Jag älskar er till döds!